Evening time is reading time

Eftersom Svensk Maffia envisas med att inte gå och hitta i handeln längre (slut hos förlaget tydligen, finns väl online nånstans) har jag plöjt Feber igen. För att fortsätta på samma tema har jag efter det gått igenom några Pop (aka världens bästa tidning but y'all knew dat). Hittade en fin halvsidesintervju med studiotrummisen Jim Keltner. Han talar om hur han såklart inte kommer ihåg eller bryr sig om ens en bråkdel av vad han spelat in, bara nuet och nästa inspelning är intressant. Och såklart är hans största musikaliska upplevelse Coltrane live på nåt hak på Stripen i LA ('Jag hade ju hört plattan redan, men live var det något helt annat. Allting bara exploderade framför ögonen på mig').

När det kommer till petigaste arbetsgivare var såklart Steely Dans Donald Fagen värst, studiomusikernas studiomusiker liksom. (Missa inte kommentarerna på blogglänken där.) Inför inspelningen av 'Josie' ville Donald att Jim skulle 'öppna [high hat-cymbalen] exakt på sextiotredje takten och likadant på den hundranionde. Det kan låta som ett otroligt pedanteri, men jag antecknade och gjorde precis som han sa. Och när man lyssnar på plattan så fattar man att det verkligen fanns en musikalisk relevans i hans anvisningar'.

Well. Frågar du mig Jim, så fattar man det inte alls, men jag älskar studionörderiet.


Steely Dan - Josie



Och i den aldrig sinande källan av bortglömda låtar vi kallar Billboard dök passande nog härommorgonen en bit upp som känns så definitionen av progressive rock att det måste vara studiomusikernördar som gjort den. Taktbyten, åttitalsstråkar, komplexa ackordföljder, tajta trummor och framförallt den fantastiska kören (4-5 pers typ) som gör hela låten när den efter 1:16 utbrister titeln i första refrängen. Lovely.

Styx - The best of times